Bröderna Lejonhjärta

I och med att jag lyckas med bedriften att bli far, återupplevs många perioder i livet nu en andra gång. Det roliga med just den nuvarande ”5-års-perioden” är ju att man faktiskt kommer ihåg sin egen tid som ganska tjock 5-åring. ”Ganska tjock” är för övrigt väldigt relativt.

Att vara 5 år innebar bland annat lekar utan handling, fotbollsspelande utan mål och film-tittande utan logik.

Film-tittande utan logik finns även hos min son. Efter att ha sett på Scooby Doo så fortsätter disken att rulla och han gör inget större väsen av att samma film spelas upp på nytt. Enda anledningen till att jag själv till slut avbröt tittandet på en film var ju att videobandet irriterande nog var tvunget att spolas tillbaka.

Nästa stora kontrast i film-tittandet upptäckte jag i helgen. 5-åringen hade själv valt att se Astrid Lindgrens Bröderna Lejonhjärta. En fantastisk, men samtidigt sorglig och skrämmande film. Bäst att förbereda honom på hemskheterna, tänkte jag.

  • Vilken oansvarsfull far, tänker ni nu. Att låta en 5-åring se en film med 11-årsgräns.
  • Japp, svarar jag.

Jag lever nämligen efter devisen att ”Ett barn som växer upp med Astrid Lindgrens filmer och böcker – blir en bra människa”. Kan man ta patent på ett sådant generaliserat och naivt uttryck?

Min son blev hur som helst ännu mer intresserad av filmen och frågade mig gång på gång när det hemska skulle komma. – Ja du. Jonatan har ju dött i ett fall på 5 meter och Skorpan dött i en hemsk sjukdom, och de har precis kommit till ett land med en diktator vid namn Tengil, men visst det blir strax hemskare, svarade jag med lätt cynisk stämma och höjda ögonbryn.

Snart skulle min egen barndoms värsta filmögonblick dyka upp. Nu måste ju sonen bli rädd. Katla, alla filmmonsters urmoder och den figur som spridit skräck i generationer. Draken som skapat fler psykiska mardrömmar än hasch skulle snart göra entré.

Sonen sitter i mitt knä när det är dags för ”the moment of truth”. Jag smygtittar lite lätt för att se hans reaktion. Katla, vidundret, gör en episk entré på filmduken till skrämmande musik och mäktig inramning. Jag ryser fortfarande. Min son skrattar till.

VA!? Helt fel reaktion. Jag förväntade mig gråt och ett eventuellt kalsongbyte.

Det är nu jag inser att hans generation inte är mottaglig för riktigt fula papier mache-drakar i bubblande filmjölk. De är bortskämda med sin allt för verkliga datoranimation.

– Den var bra, skriker sonen när han springer till sitt rum och sitt lego.

Kvar sitter jag ensam och förundrad över att Skorpan precis tagit Jonatan på ryggen och begått självmord. Nu är de i Nangilima. Jag hade blivit mycket förvånad om inte en förbannad Katla och en riktigt sur Tengil står där och väntar på dem.

Submit a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.