Strandbesöket

Människor har en återkommande förmåga att förtränga jobbiga saker och bara framhäva vad som är positivt. ”– Så vackert det är med höst” säger man varje sensommar. När det sedan varit ett helt sanslöst irriterande regnande och blåst i 3 månader har man dock snabbt glömt ”hur vackert det är med höst”. Fast man inte tänker på det så är förskönande av minnen någonting som händer varje år.

Att besöka stranden är ett klassiskt sommarnöje. I unga dagar så blandade morsan färdigt saften, plockade med Marie-kexen och såg till att korrekta strandleksaker följde med till havet. Att jag och min bror tog med allt ifrån krabbor och stenar till döda fiskar hem accepterades utan protester. Det är så jag kommer ihåg det i alla fall. Jag tror inte ens morsan protesterade när jag och lillebror släpade hem en död näbbgädda för att begrava den i grönsakslandet.

Ju äldre man blivit desto mer har ansvaret fördelats på oss ”barn”. Brassestolar och cyklar fick man ta med själv. Insmörjning av diverse solfaktorer är också ett ansvar som tagits på allt för lite allvar många gånger. Konturer av vita händer har vid flertalet tillfällen synts på den rosa-röda Bennheden-ryggen då latheten varit tyngre än minnet av en smärtande bränna.

Jag är inget barn längre. Det är nu jag som ska fixa strandbesöket som min ömma moder en gång gjorde. Omöjligt.

Jag ser framför mig sommarens scenario.

Det är varmt. För varmt. Bilen ska lastas. Stolar, filtar, blöjor, badkläder, leksaker, mellanmål, dricka, ombyteskläder, välling, barnmat, solhattar, solfaktor, napp, snuttefilt, barnvagn, fiskespön, krabbhink och badtofflor fyller den redan familj-fulla bilen.

I bilen vill 5-åringen lyssna på Kiss. Igen. På stranden finns ingen parkering. Inte någonstans. AC:n är sönder. Turister går i vägen och gamla tanter kör mot trafiken. Svetten rinner. Bebis skriker. Nappen är borta och sambon börjar bli frustrerad. Samtidigt sjunger 5-åringen högre än någonsin ”I was mejd får lovin jo babi”. Varför skippade vi frukosten? Magens skriker. Parkering hittas till slut. Olagligt så klart. Äldre falkenbergare muttrar och skakar på huvudet. Hela ekipaget förflyttas likt en långsam elefant till sanden. Det är varmt i sanden. Tofflorna ligger längst ner i packningen. Struntar i tofflorna. Jag tar två barn, en vagn, filtar och packning på mina axlar och går i den stekheta sanden. Fötterna är brännskadade och blöder när vi hittar den enda lediga platsen på stranden. Precis bredvid familjen annorlunda med 16 skrikande barn i olika storlekar.

5-åringen vill bada. Bebis vill ha mat. Sambo vill sola. Pappa blir tokig. Alla leksaker ut. Bebis bajsar. 5-åring vill fiska krabbor. Sand i saften. Sand i kexen. 5-åring vill hem. Sambo vill stanna. Pappa blir tokig. Efter 35 minuter på stranden packas allt ihop. Samma procedur hem. Glömde smörja axlarna. Mer brännskador och blod.

Så skönt det ska bli med sommar. Så man kan ligga på stranden och vila och slappna av. Jo tjena…

Submit a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.