Kollektivtrafiken

Kollektivtrafik har aldrig riktigt varit min grej. Alltså, jag tycker självklart tanken på att åka kollektivt är fantastisk, men för mig personligen innebär det oftast en osäkerhet jag sällan upplever annars.

Jag har en busshållplats inte så långt ifrån hemmet. Så när bilen vägrade starta en morgon tänkte jag helt sonika att jag är lite miljömedveten och tar bussen. Allt flöt på galant. Jag klev av bussen i stan och kände mig som en riktig miljöpartist, som om en osynlig fjällräven-väska prydde min rygg och ett par hampaskor stolt gick över Falkenbergs torg.

Dagen efter skulle jag upprepa min succé. Det gick inte lika bra. Min mallighet och nyvunna bussåkande självsäkerhet gjorde att jag vaknade sent. För sent. Jag kände mig som Forrest Gump när jag sprang på Stafsinges grusvägar för att hinna med bussen men den gled, så kaxigt som en buss kan glida, förbi mig utan någon som helst sympati. Busschauffören hånskrattade genom rutan och gav mig fingret. Hade jag befunnit mig i bussen hade jag garanterat hört hans ondskefulla disneybov-skratt.

Nej, så var det väl egentligen inte. Han varken skrattade eller gav mig fingret. Men det kändes så. Vad som också kändes var skoskavet från helvetet vilket infann sig efter den på tok för långa morgonpromenaden till jobbet.

Nu är jag tillbaka i mitt osäkra kollektivåkande. Ungefär som när man besöker en storstad och ska åka tunnelbana. Man vill inte framstå som värsta lantisen och behöva fråga de stressade stockholmarna om hur man kommer till slottet. Så istället går man med bestämda steg i de stockholmska katakomberna. I blicken är man självsäkert nonchalant, som om man gjorde detta varje dag. Får man frågan om hur man kommer till slottet av en annan turist har man lyckats med sin hufvudstads-uppsyn.

Hamnar man sedan i Fittja, Alby eller Gubbängen, ja då låtsas man helt enkelt att det var meningen från början. Så får man slå ihjäl eftermiddagen med att mata änder tillsammans med de som på heltid testar mindre exklusiva vodkasorter på Alby torg.

En liknande situation har jag märkt infinner sig när man åker taxi nykter. I alla fall nattetid. Det känns som om chauffören förväntar sig de klassiska frågorna från en lätt sluddrande passagerare. – Mycket att göra ikväll? säger jag och kisar onyktert mot chauffören. När man sedan kliver in till sin sovande familj och ska verka nykter så vet man helt plötsligt inte vad man är.

För säkerhets skull låter man bilen stå dagen efter för att inte åka fast i nykterhetskontroll. Så får man helt sonika springa ner till bussen och den där förbannade kollektivtrafiks-osäkerheten har mig åter igen i sitt ondskefulla, miljövänliga grepp.

Submit a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.