Tidsfördrivet

– Pappa, jag har ingenting att göra.

Det är just nu en standardfras i det Bennhedska hemmet. Som förälder är det också min rättighet att raljera om hur annorlunda och bra det var ”när en annan var liten”. För att inte ha något att göra var inte lika förekommande då som nu. I alla fall inte enligt min förskönade efterkonstruktion.

När 5-åringen där hemma, och den lika gamla granntjejen, träffas så leker de i en kvart. Sen vet de inte vad de ska göra. I den bästa av världar ska deras föräldrar hitta på något åt dem. Jag vet inte om det har att göra med att världen krympt en aning de senaste tjugo åren. Vi är alltid inom räckhåll för varandra. Via telefoner, Facebook och Instagram ser vi minsta steg vännerna tar. På så vis kräver vi mer av att umgås än vad man gjorde förr. Och vi blir latare…

Skulle man leka tillsammans 1990 kunde följande scenario utspela sig bland Hjortsbergs villakvarter:

En liten, ganska tjock unge (jag) sprang dit han skulle. Han lärde sig cykla sent men tyckte det hela var fruktansvärt överskattat. Ville man leka med någon som bodde långt bort är det bra att kunna cykla, tyckte mor och far. Det tyckte inte han. Skulle man någonstans så sprang man helt sonika. Varför var han då tjock? undrar ni. – Ja, jag vet faktiskt inte. Men det där tjocka försvann och sen dess har jag inte varit så plufsig av mig. Allt det där springandet som barn kan ju vara en förklaring.

Det var samma förutsättningar oavsett om man skulle leka med någon i november som i juni. I november klädde man sig i regnkläder. Det regnade alltid som om Gud blivit tokig. Det blåste storm och under löpningen fick man vissa gånger ta skydd bakom buskar, under broar och i träd. Allt för att inte blåsa iväg till Slätten, dränkas eller bli uppäten av diverse vattendjur. Motvind, alltid motvind, uppför backar, nerför backar, genom skogsdungar, över vägar. Det hela kunde ta sin lilla tid. När man väl kom fram till kompisens hus med rosiga kinder, utmattad, en rinnande näsa och ett helt genomblött yttre så knackade man på dörren. Ingen hemma.

Då vände man hemåt. Vinden vände också. Mer motvind, regn, backar, storm innan man kom hem till sitt varma hem. – Han var inte hemma, sa man till mamma som lugnt hängde kläderna på tork. I min efterkonstruerade värld så gick man in på sitt rum och lyssnade på ett blandband och njöt av tillvaron.

Halva dagen hade gått. I verkligheten satt man säkert och suckade i något hörn över att det verkligen inte fanns något att göra.

Submit a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.