Kasettband i bilen

Att vända på kassettband.

Det är lätt att man glider in på den tekniska utvecklingen nu för tiden. Det är ju inte så konstigt när man levt mer än 20 år och faktiskt har en tid bakom sig att jämföra med. Tveksamt om till exempel 3-åringar diskuterar samma sak på dagis.

Det slog mig framförallt för några dagar sedan när sonen bad mig sätta på Kiss i bilen. I just denna bil finns inte den moderna möjligheten att koppla in telefonen och Spotify på högtalarsystemet så jag svarade att detta inte gick. – Sätt på en skiva då, svarade han. Nu är det ju också så med denna bil, som hemma går under namnet ”mammas raggarbil”, att stereon inte fungerar över huvud taget. Sonens spontana förslag var då att helt enkelt ”bara” lyssna på telefonen.

Detta fick mig osökt att tänka på min och min brors uppväxt. Då var det så klart aldrig tal om att koppla in telefonen i bilen. I och för sig så var ju farsans första bärbara telefon en så kallad ”Biltelefon”. Den vägde ca 17 kg och varken jag eller min bror fick plats i bilen när telefonen skulle åka med. Detta var även innan CD-skivorna slog igenom i bilens standard-inredning.

Jag minns framförallt när vi bilade i Europa i flera veckor. Det var en enormt varm sommar och bilen saknade AC. Då var det mer konstigt att folk hade AC än att man inte hade det. På alla bilder sitter jag och brorsan nästan nakna i baksätet med varsin vattenflaska i knät och ser ut som malariasjuka med en lätt trött, bekymrad uppsyn.

I bilen hade vi med oss kassettband. Ett sådant med en historia på med tillhörande blädderbok. När man hörde ett speciellt ljud var det dags att vända blad.

Denna resa var det fokus på Zorro. Istället för irriterande signal så kom Zorros häftiga svärd-svischande när det var dags att vända blad. När historien var slut vände man på bandet. Och historien upprepade sig. Mina föräldrar tror att vi lyssnade på Zorro-sagan ca 760 gånger under de bilande veckorna. Morsan påstår att de övervägde att skriva in farsan på psyk nära den franska gränsen i Schweiz när han började göra Zorros svisch-ljud i sömnen.

Vi hann även med en resa där Alladin stod i fokus samt en period då Ronny & Ragge, Peter Settman och Fredde Granbergs svärande raggare, var det enda som gällde. De sistnämnda kan vi för övrigt tacka för att vi över huvud taget lärde oss svära. Jag tror att både jag, min bror och våra föräldrars prövade psyke mådde bra av den revolution CD-skivornas inträde gjorde i bilen.

Hade inte den utvecklingen skett hade vi säkert suttit inspärrade någonstans idag. Troligtvis konstant svärande med slängkappa, jeansen halvt neddragna på röven och värja.

Det är då, efter lång reflektion, man inser att dagens barn nog har det ganska bra där de kan välja och vraka lite mer. Eller vi formulerar om det: deras föräldrars psyke har det nog ganska bra då barnen kan välja och vraka lite mer…

Submit a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.