Klimakteriebekymmer

En väderbiten krönikör…

Anledningen till att just september är speciellt är vädret. Det finns i och för sig säkert andra saker som är speciella med september också nu när jag tänker efter. Alfhild har namnsdag till exempel. Men om vi fokuserar på vädret så kan följande scenario utspela sig just denna månad:

Jag kliver upp vid 7-tiden på morgonen. Förhoppningsvis vaknar ingen ur övriga familjen som under natten tillströmmat till min och min sambos gemensamma säng vid olika tidpunkter. De enda som saknas i sängen vid denna tidpunkt för att, om möjligt, göra det ännu mer obekvämt för gamla stela pappa är väl egentligen våra tio hönor. Men det är säkert bara en tidsfråga om jag känner min sambo rätt.

Efter morgonbestyr tittar man ut över Stafsinges bygd för att bestämma klädesplagg. Solen skiner. Det är då man modigt och bestämt tar några kliv ut igenom ytterdörren enbart iklädd en tjockare tröja. Byxor och skor och sånt har jag ju självklart också på mig. Men det hoppas jag ni förstår. Några av er fick säkert bilden av mig i skor och tjock tröja utan byxor gå över gräsmattan. Och nu inser jag att alla som läser helt plötsligt fick den bilden. Jaja, hur som helst så hinner man nästan ner för yttertrappan när man märker att det är iskallt. Snabbt in igen för att ta på vinterjacka och mössa.

En minut senare kommer man ut till bilen vars ruta är otroligt negativ. Täckt av frost från nattens kalla timmar hånler den mot mig. En kort sekund funderar på om man ska vända in igen och hämta vantar. Nej, det gör man ju såklart inte utan man börjar leta efter isskrapan. Man hittar en cd-skiva med Jumper från 1996 som får agera räddning.

Halva rutan är skrapad och man inser att man SKULLE HÄMTAT VANTAR! Högerhanden darrar röd och frostskadad och man överväger att åka inom vårdcentralen på väg till jobbet för en snabb amputation. Väl inne i bilen vrider man värmen till max. Bilen är iskall hela vägen till arbetet. Precis när man parkerat börjar värmen så smått strömma mot det darrande ansiktet.

Dagen går. På seneftermiddagen är det dags för hemgång och man tar helt sonika på sig sin vinterjacka och mössa, tar ett djupt andetag och slänger sig ut i den sibiriska kylan. Man småspringer nästan uppför Köpmansgatan innan man släpper sina spända axlar, andas ut och märker att det faktiskt inte är kallt. Det är varmt. Jättevarmt.

Helt plötsligt börjar jag svettas. Jackan är för varm och mössan börjar klia. Det blir inte bättre om man går långsamt. Man svalnar liksom inte. Och springer man snabbare blir man ännu varmare. Jag har hamnat i en ond, jättevarm, cirkel som vägrar släppa ut mig.

Några varma minuter senare når jag bilen. Jag vrider om nyckeln i tändningslåset och får en käftsmäll i form av den varma fläkten man satte på i morse. Jacka, mössa, en fläkt som stormar ut 30 gradig luft och 20 grader utomhus.

Gymnasieelever i t-shirts och shorts går förbi bilen och pekar, skrattar och viskar. De undrar vem den svettiga gubben i vinterutstyrsel är. Han som sitter helt utmattad och ensam i sin bil med imma på rutorna en vacker eftermiddag i september.

Submit a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.