Lappen

Papperslappar borde inte ha samma pondus längre. Mest för att papper inte riktigt ligger i tiden. Vi är så otroligt vana vid att allting är digitalt. Meddelanden från barnens skola kommer via en app, folk skäller och tycker till på Facebook och man blir inbjuden till diverse evenemang på sociala medier.
Men är det verkligen så? Jag tror att papperslappar snarare chockar dagens samhälle på ett mer brutalt sätt än förr. Jag pratar om allmän information. Vi har blivit så förblindade av all digital information att vi inte riktigt tar den på allvar om den inte är tryckt på ett fysiskt papper. Först då blir det verkligt.

LÖSS. SVINKOPPOR. INFLUENSA.

Det är framförallt dessa lappar jag tänker på. De man möts av på dagis. Lapparna brukar sitta på ytterdörren eller en anslagstavla där man absolut inte ska missa dom hur mycket man än försöker. Direkt när man kliver ur bilen faller den oroliga blicken automatiskt upp mot dagisets, förlåt ”förskolans”, fönster. Sitter där en lapp? Ju närmre man kommer desto säkrare blir man på sin sak. Det står något med stora svarta bokstäver. Den lilla, ynka optimism som finns kvar i kroppen hoppas på föräldramöte. Då förstår ni hur djupt ner i träsket man är.

Två meter från ytterdörren är det tydligt att även ord som ”folkhälsoinstitut”, ”skolverket” och ”stanna hemma” finns med på den allvarliga lappen som försöker lura naiva föräldrar genom att bära någon käck färg. Som gul eller grön. Rubriken skriker ”MAGSJUKA”.

Den värsta lappen av dem alla. Magsjuke-lappen. Hoppet sjunker i bröstet och man överväger att skolka från livet. Jag öppnar dörren med jackärmen. Inte en chans i helvetet att jag låter min kropp röra vid dagiset. Just denna dag möts man av på tok för många barn i kapprummet. Barn som ska hälsa. Någon vill känna på mitt hår. En unge vill kramas!?
– Försvinn! Skriker jag panikartat samtidigt som jag stänker desinfektionsmedel på barnen likt en präst som skvätter vigvatten på en besatt. Vik hädan!

Det känns som att det är sista gången jag ser min dotter där hon springer in och börjar leka. Pedagoger, en städare och två från köket ser på mig med förskräckta blickar där jag gråtande i panik försöker ta mig ur denna smittohärd. Jackärmarna neddragna över händerna och jackan uppdragen över munnen snubblar jag över små, magsjuke-aktiga barn vilka alla beter sig som livlösa zombies där de försöker ta på mig med deras små magsjuke-händer.

Jag kommer ut till slut. Jag springer hela vägen till bilen. Mitt snabbaste. På vägen möter jag ännu olyckligt vetande föräldrar som trallar, skojar och sjunger med sina barn. Någonstans inombords skrattar jag åt dem. Snart vänds även deras vardag upp och ner och de känner efter hela dagen på jobbet. ”Mår jag inte lite illa?”. ”Jag tycker nog att jag har lite ont i magen”. Hela veckan är förstörd. Allt är lappens fel.

Själv låter jag min dotter sova på dagis i 2 veckor. Tills faran är över bara.

PS.
”Och de som trotsar lappen skall förgöras”, står det i bibeln. Nej, det gör det nog inte. Men det kunde lika gärna gjort det. För det finns alltid föräldrar som tycker deras arbete är viktigare än andras. De föräldrar som släpper iväg sin sjuka unge till dagis och låter magsjukan spridas lika snabbt som ett klamydiavirus på after beach i Ayia Napa. Må dessa föräldrar för alltid drabbas av lappar i käcka färger. Amen.

1 Kommentar

  1. Hahahaha, du är ju bara bäst! Nu undrar samtliga passagerare på tåget om dom har en galning bland sig… Kan jag skrika att det är Alex Bennhedens fel?

Submit a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.