Fårbonden. Del två.

Jag var troligtvis en besvärlig unge när jag var sjuk. Vägrade ofta ta hostmedicin. Eller grät i flera timmar innan jag tvingade ner skiten. Får gråter inte vad jag sett i alla fall. Även om tårar förvisso är svåra att se i mörker.

(Den sista meningen lät nästan som poesi, eller hur? Resterande text är dock så långt ifrån poesi vi kan komma.)

Mina kreatur fick sin medicin hemskickad. Tur de slapp gå till apoteket. Det hade sett märkligt ut. De har ju ingen legitimation heller. Medicinen var i flytande form och med den kom också en hypermodern rymd-spruta för 478 kronor. Varsin dos om dagen i tre dagar. Piece of cake. Dock borde jag ju insett vid det här laget att ingenting är någonsin så enkelt som det verkar. Speciellt inte i får-världen.

Den första dagen kom de små söta liven springande när jag steg in i hagen som en annan frälsare. De följde mig allihop likt lärjungar och mumsade glatt i sig höet jag tagit med mig. De log och deras fina ögon glittrade av livslust. I min mentala efterkonstruktion bar jag en sådan där Ebbot-klänning, solen sken och fåglarna kvittrade. Utan större irritation från fåren kunde jag kvickt och lätt spruta in några milliliter medicin i munnen på dem när de åt hö.

Dag två. En smula mer skeptiska får. Och mörkt. De ser på mig med ena ögonbrynet höjt samtidigt som de idisslar ett par meter ifrån mig. ”Hej kompisar. Nu ska ni få mat.”, säger jag med ett tonläge likt en riktigt kass statist i en Colin Nutley film. Fårens uppsyn påminner om rökande tonårstjejer vars far precis berättat hur farligt det är att röka och fårjävlarna måste känna av min nyblivna osäkerhet. När jag är nästan framme hos dem rycker de till allihop. Pang! En blundar och springer rakt fram i 180 km/h och krockar med mitt lår, en annan hoppar 1,70 m rakt i luften, rider på den tredje i en halv sekund innan den snubblar till. Jag fattar ingenting men får ut en arm och fångar den snubblande stackaren som den andre alldeles nyss använt som häst. Paniken sprider sig i hagen. Själv försöker jag, liggande på marken med ett värkande lår och en smula irriterad ironi i rösten, lugna det lilla livet. ”Så, så, så söta lilla….du. Nu ska du bli frisk förstår du”.

Dag tre. Ännu mörkare i hagen. Alltså svart som i bibeln innan det fanns något där i början. Så mörkt. När jag nu kliver in i hagen syns inga får till. Jag lyser med min på tok för lilla ficklampa över den gigantiska hagen. Längst bort i ett hörn ser jag något lysa. Det är Maries irriterande ögon. Efter påspringningen dagen innan haltar jag nu fram över de mörka vidderna. Vilda western-stämning råder. Jag är Clint Eastwood och Marie är den fule i ”Den gode, den onde och den fule”. Jag försöker urskilja hennes konturer där i mörkret innan jag sakta haltar mot mitt öde. Mina ögon börjar vänja sig vid mörkret och då och då översköljs jag med något slags hopp där jag inbillar mig att det idag kommer att bli enkelt att fånga skenande får i mörker. Det är det inte.

Maries ca 85 kg tunga kropp kan komma upp i en kaxig topphastighet och när man blundar och inväntar smällen förstår jag hur det är att spela amerikansk fotboll. Marie springer rakt in i magen på mig och jag tappar luften. Efter Marie kommer hennes förbannade ungar som passar på att trampa ner mig ytterligare där jag försöker komma på benen igen. En katt-och-råtta-lek utspelar sig nu i Stafsinges mörker. Jag struntar i förnuft och logik utan springer likt en galen, jagande hund runt, runt, runt i den stora hagen.

Efter några timmar får jag till slut hjälp med djävulskapen. En vän med bygglampa lyser upp hela hagen och vi motar in dem i ett hörn innan vi i lugn och ro förser fårskallarna med medicin. Jag är smutsig av jord och fårskit, blåslagen, kall och trött när jag haltar in i mitt varma hus senare den kvällen. Min kära sambo kvittrar frågande om allt gick bra. ”Jättebra” svarar jag sammanbitet.

– Sa jag att de ska ha en kur till om 4 veckor? Frågar min älskade, söta, älsklingssambo med samma kvittrande glädje i rösten.

– Nej, du glömde nog nämna det, svarar jag lika sammanbitet innan jag gråter mig till sömns och drömmande fortsätter räkna får….

 

Submit a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.