Nässprayen

Vad är det allra värsta i hela världen? Krig, elände och sjukdomar svarar ni godhjärtade människor. Ni kanske rent av tycker jag är känslokall när jag säger att ni har fel? Må så vara men ni har faktiskt fel. Det värsta i hela världen, alla kategorier är att vara täppt i näsan på natten. Eller ”tätt i näsan” som jag själv trott att det hetat i 32 år fram tills idag när jag började skriva den här texten…

Hur kan jag då påstå något sådant?

Det är förkylningstider. Peppar, peppar men jag brukar vara den som klarar mig bäst i vår familj. Det blir en massa vabbande och uppstyrda dagistider men på det stora hela ser jag på ytan ut att klara mig helskinnad från de allra värsta febertopparna, halsont och rinnande näsa. Det är dock bara på ytan. Kampen som pågår om nätterna i det gamla huset på toppen av Stafsinge är något helt annat. En kamp omöjlig att vinna.

Ofta känner jag mig naivt fräsch och frisk i kroppen när jag kryper till kojs. I början av förkylningstiden tryckte man inte ens i sig nässpray utan lade sig i sina väldoftande lakan med ett dumt leende som signalerade ett korkat ”här ligger jag och är odödlig”. Det som sedan långsamt sprider sig i näsgångarna är någon form av häxkonst. Av någon anledning börjar det dra ihop sig och bli tajt där i näshålornas innersta mörker. För en annan som fick en armbåge på näsan av Uffe Nilsson under en fotbollsträning någon gång runt 2001 var där dessutom tajt redan innan häxkonsten satte in.

Man vaknar chockad med ett ryck någon gång runt 04. Det visar sig att andningen genom näsan är obefintlig och man kippar panikartat efter andan. Jag kan tänka mig att det är så här nyfödda känner sig vid sin entré till livet. Eftersom all andning troligtvis gått genom munnen de senaste timmarna är den torr. Alltså torr som en jävla öken. Läpparna har vikt sig inåt som en rullgardin där de stelnat fast mot tänderna. Den torra andningsluft som kommer nerifrån lungorna för ett tomt eko med sig, ett rosslande avgrundsläte. Fruktansvärt obehagligt.

Ännu mer obehag blir det för sambon som vaknar av tumultet. När hon gnuggat sig i ögonen och tänt sänglampan faller hon chockad ur sängen av synen. Bredvid henne ligger jag med uppspärrade ögon, gapande mun utan läppar och ett utomjordiskt djurläte. Den genomtorra andedräkten som sprids i det kyliga rummet kan antändas vid minsta gnista och doften är en blandning av riktigt inbott pensionärshem och ett gammalt glas mjölk. Lägg därtill att man inte får fram några ord utan bara rosslingar så förstår ni mina barns panik där de sömndruckna med små barnsben och pyjamasar nyfiket kommer undrande vad det är som låter i sovrummet. Det uppspärrade gapet med märkliga ljud som kommer emot dem gör att deras instinkt är att fly. De flyr och de skriker. Snabbt, högt och tumultartat.

Barngråt, en omtöcknad sambo, två hundar som börjar skälla och jag, som med lugna, välmenande gester och zombieliknande gång sprider skräck i den halländska natten. Runt omkring i den mörka bygden tänds den ena lampan efter den andra.

När vi åter går in i vardag är jag beroende av en nässpray som inte längre biter. Jag får gå på tyngre grejer.

Snart håller jag föreläsningar på skolor om hur lätt det är att trilla dit. Att vem som helst kan drabbas om man inte är uppmärksam. Jag berättar om hur mitt liv såg ut förr, hur jag en gång var en vanlig pappa som ibland skrev skojfriska texter om får och knasiga upptåg. Men det var längesen. Numera är jag känd som ”Den nässpraysberoende zombie-fårpappan ifrån Stafsinge”, han som ärrade sin familj för livet.

Kom nu inte och säg att det finns värre saker i världen än att vara ”tätt” i nästan….

Submit a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.