Färddatorn

Jag har varit på roadtrip. En utflykt med bil kan man säga. Det var bara jag. Inga kissnödiga barn, ingen frustrerad sambo, inga hundar eller undulater som kan ställa till med oväntade djävulskap. Bara jag, min bil och mobilens gps. Vad kan möjligtvis gå fel?

Det var Göteborg som var mitt mål. En väns adress vars lägenhet jag aldrig besökt knappades in på telefonens gps och jag startade min underbara färd norrut. Välbehövd egentid helt enkelt och dessutom härliga Göteborg. Goa gubbar, feskekörka och Håkan Hellström. När jag började närma mig Mölndal är där tre filer på motorvägen. Jag lägger mig alltid stabilt i den mittersta. Annars blir jag alltid inklämd i fel körfält lagom till att jag ska köra av och det ville jag undvika den här gången.

Jag borde väl egentligen ha varit konsekvent med gps:en också. Efter ett samtal med vännen så menade han dock att jag skulle gå emot gps:ens vilja och ”åka mot Fredrikshavn” när jag närmade mig Tingstatunneln. Denna jättelika och obehagliga tunnel som om man åker in i den, sväljer en och aldrig låter en komma tillbaka. Eller så illa kanske det inte är men det är så det känns. Och jag hade definitivt ingen lust att råka köra på en båt i någon hamn och behöva skyffla kol i tre veckor på vägen till i Gambia.

Inte nog med de tre filerna. Miljoner bilar på vägarna som alla beter sig hotfullt och världsvant. Inte alls sådär gött göteborskt som man kan tänka sig att bilar beter sig där. Sakta närmar jag mig den stora hemska tunneln. Dock inga skyltar om Fredrikshavn. Pulsen går upp och hjärtat dunkar. Jag måste sänka radion för att kunna koncentrera mig på skyltar som trots vägköernas makliga takt, svischar förbi mig i rasande tempo. Gps:en säger till mig att svänga av vid nästa avfart. Fast ska jag det? Min vän sa ju Fredrikshavn! Jag måste bestämma mig NU! Jag skriker rakt ut i bilen och mina ögon möter samtidigt en dam som skärrat stirrar på mig där hon puttrar förbi i sin felfria Saab 900. Sväng höger om 25 meter, ta vänster om 2 meter, gör en u-sväng mitt på motorvägen, bilar överallt, ta vänster, nej höger.

I detta mentala kaos ser jag plötsligt de skyltar min vän talat om. En smula mer lättad kör jag av och enligt den tekniska vägvisaren har jag nu bara 800 meter kvar till mitt mål. Men vad är det här? Vägarbete! Det gps:en pratar om finns inte! Jag chansar. Nu är jag helt plötsligt på väg mot Stockholm. Gps:en säger åt mig att ta en annan väg. Karlstad. Oslo. Göteborgs centrum, spårvagnar och stressade människor. Var fan är det goa Göteborg!? Att stolsvärmen varit på sedan Falkenberg var en otroligt dålig idé då jag nästan glider av sätet i höjd med Nya Ullevi och sträcker baksidan av låret.

Som om situationen inte vore nog så bedrövlig så inser jag till min förtvivlan att telefonens batteri är nere på 4%. Vad gör jag om jag inte hinner fram? Ska jag bete mig som på 90-talet och leta upp ett ställe med telefonkatalog för att ringa min vän? Där bidrar du inte så mycket din intelligenta, förbannade gps-jävel! När jag känner att hoppet är ute och jag tvingas be till högre makter för att inte gråta dyker ett sms från grannen upp på skärmen där jag i panik försöker memorera vägen ifall telefonen dör. ”Hej. Dina får har rymt.” står det. Jag känner att jag är på randen till galenskap. Jag svettas på hela kroppen och jag får svårt att andas.

Jag ringer min vän och förklarar uppgivet att om jag inte är framme snart så lev helgen utan mig. Det har varit fint att lära känna dig men det här är sista gången vi hörs. Nej, det sa jag inte. Jag sa att han får hämta mig på järntorget om jag inte dyker upp om tio minuter.

Som tur är har alla hemska historier ett slut. Och det slutade med att jag blev hämtad på järntorget.

Submit a comment

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.